Sen en tid tillbaka har jag varit trött, 
Försökt att vara allt på samma gång. 
Så mycket man kan göra och borde och vill, 
men mitt i allt så ska man räcka till. 
Sen en tid tillbaka har jag varit tom, 
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Och mitt i allt så ska man vara sann, 
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
och sen en tid tillbaka har jag känt mig svag,
Och snart har man glömt vem man är 
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Man glömmer bort vem man en gång var, 
och då kan kan man fundera vart den personen försvunnit?
Blir det så när man växer. Försvinner de mesta av en själv bort då?